Lars Hansson

Jag fick min första kamera i tolv års åldern. Det var självklart svartvitt som gällde. Så småningom blev det framkallning och kopiering. Först i ett mörklagt kök och så småningom i en tvättstuga.

Vid det laget var jag med och producerade en personaltidning för det sjukvårdsdistrikt där jag arbetade. Det var före offset så vi fick rastrera bilderna för att kunna kopiera dem till tidningen.

Efter den svartvita tiden blev det diabilder. Då blev det mera sparsamt med bilder, kostnaderna steg ju avsevärt.

Jag köpte också min första systemkamera, en Praktica.
En hel del av mitt fotograferande bestod av att dokumentera olika läger och utbildningar för att illustrera rapporter och utvärderingar.

I mitten på 80-talet började jag med internationellt biståndsarbete och har genom året gjort en del resor, framförallt i Afrika. Då gällde det att ha en mångsidig kamera som även fungerade på vanliga
ficklampsbatterier. Några år använde jag en digital Panasonic med 18 gångers zoom som fungerade
utmärkt för ändamålet.

Så småningom blev jag folkhögskolelärare och startade veckokurser i digitalt foto. Det blev då dags att ta klivet upp till en digital systemkamera och jag frågade en fotoentusiast vad jag skulle köpa för märke. Canon sa han, de har bäst objektiv. Så på den vägen är det.

I dag fotograferar jag mest hemma på tomten med soluppgångar och nedgångar och har turen att ha
tillgång till ett rikt fågelliv. Vad jag fram för allt saknar nu är att kunna fotografera olika arrangemang som Prideparaden, Vikingadagen på Sollerön med flera. Samt självklart träffarna i fotoklubben. Men det skall väl bli bättre framöver nu när vaccinationerna dragit igång.

Jag skickar vidare till Sven-Evert Bogg.